Om döden utan överdrift av Szymborska

Om döden utan överdrift
Han kan inget om vitsar,
om stjärnor, om broar,
om bergsbruk, om lantbruk, om väveri,
om skeppsbyggeri eller kakbakning.

När vi planerar för morgondagen
skjuter han alltid in sista ordet
vid sidan om ämnet.

Han kan inte ens det
som är direkt förknippat med hans fack:
inte gräva graven,
inte snickra kistan,
inte städa efter sig.

Han sysslar med att döda
men gör det nog så fumligt,
utan system och rutin.
Som höll han på att öva sig på var och en av oss.

Visst firar han triumfer,
men så många fiaskon
och missade slag
och försök som måste göras om!

Han orkar inte ibland
ens slå ner en fluga ur luften.
Mot alltför mången larv
förlorar han i krypningstävlan.

Alla dessa rotknölar, fröhus,
fenor, gälar, känselspröt,
praktfjädrar och vinterpälsar
vittnar om att han ligger
efter i tröttsamma jobbet.

Hans ondska förslår inte.
Och inte ens vår hjälp i krig och kupper
har hittills varit nog.

Hjärtana bultar i äggen.
Skeletten i spädbarnen växer.
Frönas trägna slit ger de första två bladen
och ofta även höga träd vid horisonten.

Den som hävdar att han är allsmäktig
är själv ett levande bevis
på att allsmäktig är han inte.

Det liv finns inte
som inte om så för en stund
åtnjuter odödlighet.

Döden kommer alltid med denna stunds försening.

Förgäves rycker han i handtaget
på den osynliga dörren.
Vad man har hunnit med,
det kan han inte ta tillbaka.