Ur Svd:

 

Hemsöborna

Genre: Teater

 

Regi: Stefan Metz

 

Medverkande: Ann Petrén, Claes Malmberg, Leonard Terfelt, Shebly Niavarani, Anna Wallander, Frida Westerdahl, Lotti Törnros, Ulf Eklund, Gerhard Hoberstorfer, Anders Johannisson m fl

 

Var: Kulturhuset Stadsteatern

 

Text: August Strindberg

 

Koreografi: Moa Lichtenstein

Manus: Bertil Arlmark, Ragnar Lyth. Scenografi: Alex Tarragüel Rubio. Musik: Pär Ulander, David Tallroth, Rikard Borggård

Inte kommer han just som ett yrväder en aprilafton. Han har en aning svårt att äntra ekan, Carlsson med sin lagom manliga rondör. Han som ska ut till yttersta havsbandet för att rädda gården åt änkan Flod, Madam eller Moster kallad. Jord kan han, Carlsson, men det där havet är för honom ett okänt element.

Recension

En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

”Hemsöborna”, alltså. Strindberg skrev romanen 1887 när han flytt utomlands, trött på svensk småskurenhet. Romanen klingar av längtan efter svensk sommar och läten av alfågel och trut. Strindberg tar antik dramatik och placerar den på en ö, ett klassiskt stängt rum. En släng Orestien, en aning Oidipus och en agronom som får monumental hybris – samtidigt som moderniteten intar världen bortom Hemsö.

Många har sin egen bild av ”Hemsöborna” – min generation fick den från tv-filmen från 1966, via Sif Ruud och Allan Edwall. Hur gör man då en modern scenversion utan att förfalla till skärgårdsromantik eller tunn idyll? Schweizaren Stefan Metz tar en dust med dramat som för många är svensk natur, och själ.

”Hemsöborna” blir via Metz en typisk stadsteateruppsättning: en självklar, okonstlad skröna som främst bygger på skådespelarnas insatser. Claes Malmberg – som här ser ut som Ernst Günther – spelar en till att börja med fryntlig lantkarl. Ann Petrén gör madam Flod till en kvinna som är änka men sannerligen inte någon gumma. Det är hon som driver på giftermålet, och Carlsson inser till slut vilka fördelar det innebär. Hon älskar, och han drabbas av ekonomisk fartblindhet – denna ständigt aktuella åkomma.

 Ann Petrén är perfekt som Moster: en stark, rakryggad kvinna som inte skäms för sin lust. Ändå är det Carlsson som blir ett slags huvudperson: via vägen till makten, och fallet. Hur han korrumperas av sin framgång. Claes Malmberg är verkligen suverän när han går från driftig odalman till girig entreprenör.

Stefan Metz har skapat en ”lagom” teatral iscensättning runt dem. Hela scenografin består av tjock wellpapp som gör sig utmärkt som allt från chiffonjéer till dragspel. Två musiker lägger en ljudmatta som ofta rör sig runt latinska rytmer. Sex akrobatiska statister får agera bröllopsfolk och sommargäster. Till sist blir fonden en uppförstorad, svartvit Strindbergsmålning.

Låter det rörigt? Det är det inte, Metz och scenografen Tarragüel Rubio lyckas skapa en öppen och genomlyst värld som framför allt är lätt att möblera om. Här kan sonen Gusten gå på säljakt, isar kan gå upp. Kistor kan tappas. Det folkkomiska gå över till det folktragiska på ett ögonblick.
Runt Moster och Carlsson rör sig andra utmärkta aktörer. Leonard Terfelt är hotfull och envis som sonen Gusten. Shebly Niavarani är här en fri agent som villigt låter sig mutas. Gerhard Hoberstorfer tar ut svängarna rejält som ständigt berusad pastor. Lotti Törnros gör pigan Ida till en Venus från storstan.
Den är lätt att ta till hjärtat, denna ”Hemsöborna”. Lekfull, lättsam, fysisk och med tydliga spår till idag. En grekisk tragedi på en svensk skärgårdsö. Raka, publiknära skådespelarinsatser, fin musikalitet. Hemsö lever

 Ur DN: 

Hemsöborna, med all respekt. Claes Malmberg och Ann Petrén känns båda grundade i sina huvudroller som Carlsson och madam Flod, men Maina Arvas hade gärna sett lite mindre av romanen på scen.

 

TEATER

Hemsöbornaav August StrindbergDramatisering: Bertil Arlmark, Ragnar Lyth. Bearbetning: Åsa Lindholm. Regi: Stefan Metz. Scenografi/kostym: Alex Tarragüel Rubio. Koreograf: Moa Liechtenstein. Ljus: Linus Fellbom. Musik: Pär Ulander, David Tallroth. Medverkande: Claes Malmberg, Ann Petrén, Leonard Terfelt, Shebly Niavarani, Frida Westerdahl, Anna Wallander, Ulf Eklund, Gerhard Hoberstorfer med flera. Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. Speltid: 2.35.

Skärgårdsnaturen är andlöst vacker, människonaturen är det inte. Men brutaliteten har de gemensamt. August Strindbergs ”Hemsöborna” från 1887 utspelar sig i båda dessa landskap samtidigt – ömsom ställer dem mot varandra, ömsom sammansmälter dem.

Det var enligt egen uppgift för att roa sig själv som han skrev den, ”en bonddrängs historia, mina sommarminnen från oförgätliga dagar i Stockholms skärgård”, men helt klart även för att roa publiken. Och det är en högt älskad roman, bland annat bevisat av att den har en av svensk litteraturs troligen mest utantillrabblade förstameningar (tänk yrväder, aprilafton och höganäskrus). Här på Kulturhuset Stadsteatern läses den till och med upp ur en bok i ett lätt övertydligt anslag som vill visa att vi nu träder in i teateruppsättningen via romanen.
Det faktum att originalformen är en roman finns sedan med som en genomgående referens i denna teaterversion i dramatisering av Bertil Arlmark och Ragnar Lyth, bearbetning av Åsa Lindholm och regi av Stefan Metz. Ett återkommande grepp är att vissa skeenden eller övergångar läses upp av skådespelarna med ansiktet riktat mot publiken.

Tur då att det är en stark ensemble med flera skådespelare med kraft att nå ut och ladda repliker.

Hur vackert de än läser, och hur vackert språket än är, blir detta en ständig påminnelse om de gamla vanliga problemen med att göra teater av romaner. Det blir ofta för långt, för texttungt, för redovisande eller omständligt. Även det här är en uppsättning som inte har lösgjort sig riktigt från underlaget. Men blir nyfiken på vad som skulle ha uppstått med lite mindre respekt för nationalskaldens text.

Alex Tarragüel Rubios scenografi har däremot brutit sig loss ordentligt från den naturalistiska landskapsskildringen. Det är en god tanke att vilja stilisera hav, himmel, kobbar och skär till något abstrakt. Men scenens bygge av kartong – lådor i wellpapp som hela tiden flyttas fram och tillbaka – blir mest förbryllande och apart. Scenrummet, som endast utnyttjar stora scenens bredd, har en platthet som förstärker uppsättningens känsla av tablåberättande. Ensemblen blir som små figurer vars rörelser pågår i sidled.
Tur då att det är en stark ensemble med flera skådespelare med kraft att nå ut och ladda repliker. Det finns några scener där spel och rörelse lyfter, där en idé om ett slags svallande fram och åter över scenen blir tydlig. En grupp akrobater bidrar till rörelsen och en tvåmannaorkester till rytmen.
Claes Malmberg och Ann Petrén känns båda grundade i sina huvudroller som Carlsson och madam Flod, de försöker inte förhålla sig till publikens minnen av Allan Edwall och Sif Ruud i den kända tv-versionen från 1966 utan gör sitt eget. I övrigt är det tre kvinnor som lyser mest i sina biroller: Anna Wallander som Lotten gläntar på ett mörker, Frida Westerdahl ger Clara en trotsig utvecklingskurva, och Lotti Törnros gör Ida med charm och pondus. De bjuder på glimtar av vad en mer genomförd förvandling från skönlitteratur till scengestaltning hade kunnat vara, av denna historia om naturens och människans vackra och fula landskap.

 Ur Aftonbladet:

Klassiker utan klass

Strindberg behövde pengar för ”Hemsöborna”, det gör Stadsteatern också

Claes Malmberg och Ann Petrén i ”Hemsöborna” på Stockholms stadsteater.Foto: Foto: Sören Vilks 

 

Mottagandet av Strindbergs Hemsöborna var inte gott. En recensent klagade över att den ”magra och här skäligen ointressanta handlingen förmår icke, betydligt uttänjd som den är, hålla åskådarens intresse i någon nämnvärd spänning”. Premiären gick av stapeln i slutet av maj 1889. Den lades ner efter en dryg vecka

 

Det handlade inte om romanen Hemsöborna, utan om Strindbergs egen dramatisering av den. Frågan är om det inte hade varit av större intresse att i dag se denna ”folkkomedi” på scen. Där finns nämligen något som man inte har tagit tillvara på Stadsteatern, personernas falskhet, hur alla lurar alla.

Romanens Carlsson är ju en trickster, han vill ha pengar, han vill bli ägare, om han så måste gifta sig med, som det hette, den konserverade änkan Madam Flod. Carlsson är en man i ropet i det slutande 1800-talet. Klassresan blir möjlig för allt fler. Strindberg vet att skildra dess konflikter, även om de inte är vad som har gjort romanen till en klassiker. Det är skärgårdsskildringen, alla kataloger över flora och fauna, natur och hushåll bland Hemsös bönder. Så svenskt så att man börjar tugga grankåda.

Hemsö på Stadsteaterns stora scen är byggd av wellpapp. De beige modulerna kan bli allt från isflak över möbler till dragspel och ackompanjeras ibland av långa störar som statisterna förvandlar till vågor eller trädklungor.
I fonden ett blått hav eller abstrakt grönska. Öppningsscenen visar regissör Stefan Metz ambition. Anna Wallander (Lotten) öppnar romanen och ur högtalarna kommer den berömda öppningen om Carlssons ankomst som ett yrväder och höganäskruset. Hon slår igen boken. Tystnad. Och öppnar för några ord till ur högtalarna. Metz vill lösgöra orden från boksidan, ge dem kropp och liv.

Scenerna är korta, som är man rädd för att ett kvardröjande skulle avslöja bristerna. Enstaka koreograferade avsnitt hjälper föga. Ensemblen gör vad de kan av ett tunt material. Bäst klarar sig Ann Petrén som Madam Flod, en kvinna som är både stark och skör. Claes Malmbergs Carlsson är mest Claes Malmberg, lite charmigt bufflig, men utan romanens list. Gerard Hoberstorfers druckne präst blir en karikatyr, om än minnesvärd. Inget ont om övriga, tvärtom så är det väl ett slags heroism av ensemblen att hålla tempo och lust uppe under kvällen.

Det var av allt att döma Strindbergs eget initiativ att dramatisera sin roman. Han behövde pengar. Det behöver väl Stadsteatern också.