Det var en mkt intensiv resa jag och min mamma Catrin gjorde till Universitetssjukhuset i Leuven.
Har nog aldrig träffat en sådan upprörd, kallsinning och besynnerlig läkare, som var ansvarig för forskningstudien.
Jag fick en chock, vill jag lova.
Det blev tyvärr ett nej, som låg i luften, från den sekunden läkare slängde upp dörren med en stämma som till en olydig högskoleklass.
Det krävdes att jag skulle bo där under studien, men det var jag beredd på, men pga för lång väntelista och en lång väg in i det Belgeiska sjukvårdssystemet så var det omöjligt enligt läkaren.
Denna information behövde han ge oss i en hård och rak ton, för annars förstod vi inte vidden av detta.
Catrin sa: You dont have to be rought, we understand.
Läkare sa: Dont push me!
Ska skriva ett mail till Professor Rochbrech och berätta om detta brutala läkarbesök.
Vi hade fått mail innan av deras koordinator om att jag måste bosätta oss i Belgien och att för närvarande var alla platser fulla.
Dem tyckte att vi skulle nöja oss med den informationen och inte kämpa i onödan genom att ta oss till sjukhuset i Levuen och spendera onödiga pengar.
Läkaren sa: Go home and dont waste your money on this, but maybe your interesting in Leuven, as a tourist?
Varje steg jag tar för att förlänga livet är livsnödvändigt för mig.
Så varför inte hoppas och försöka?
Fallet var hårt.
Men jag reser mig igen.
Dr Weinberg har pratat lite att studien kan vara på väg till Sverige i slutet av 2011 i början av 2012.
Ett nytt hopp tänds.
För närvarande har jag ändrat riktning till USA och en stamcellsforskning där. Bett Neurologen Dr Press ge mig information ang detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar