Skådespelaren Frida Röhl uppmanar teaterarbetarna att gå på offensiven.

Valet är vårt.
I dagens teaterklimat vågar allt färre uttrycka en tydlig uppfattning.
Skådespelaren Frida Röhl uppmanar teaterarbetarna att gå på offensiven.

Vi är en ganska homogen grupp som läser kulturartiklar om kritikernas roll.
Vi lyssnar förmodligen på liknande radioprogram, vi läser förmodligen ungefär samma dagstidningar. Vi är inte jättemånga i ett ganska litet land.
Några av oss har fått, eller tagit oss, makten och privilegiet att tala i offentligheten, med våra ord eller vår konst.
Vi är förmodligen närmre varann i våra livsåskådningar och värderingar än vi vill tro.
Visst är det superviktigt att fråga sig vem som har rätten att få formulera vad bra teaterkonst är. Fler män än kvinnor skriver recensioner för Göteborgs stadsteater har vi fått veta, man kunde också fråga sig hur många med utomeuropeiskt ursprung som formulerat en recension på en statusfylld svensk kultursida. För de senaste åren har vi fokuserat mycket på detta – genus och etnicitet.

Man skulle också kunna bli arg över den makt som kritiker har över teatern. Att recensioner påverkar bidragsgivare, att de föreställningar som väljs ut till den svenska teaterbiennalen väljs av kritiker. Och att det redan råder konsensus kring dem, de är redan hyllade i medierna. Ska inte en teaterbiennal vara platsen för de svåraste föreställningarna kunde man fråga sig. Och borde inte branschfolk vara med och välja?
Jag stödjer till hundra procent Anna Takanen och Ronnie Hallgrens uppmaning (Expressen 3/9) till de svenska kulturredaktionerna. Kritikerna har en stor makt över teatersverige, men det är knappast någon konkurrens om den platsen.

Det skulle kunna vara ett enormt bloggande om olika föreställningar, det skulle kunna finnas en mängd forum där teatermänniskor försöker formulera sin konstart, dess innehåll och form, föreställningars funktion och betydelse.
Men inom teatervärlden råder tystnad. Inte på krogen eller vänner emellan, men i offentligheten. Och i skrift.
En gång råkade jag läsa en text som en dramaturg hade skrivit om en föreställning som jag hade medverkat i. Jag visste inte ens att han hade sett pjäsen. Han analyserade och dissekerade allt vi hade gjort på scen. Jag hittade hans texter av en slump på Facebook. Det gjorde mig helt varm och glad. Att en kollega gav ett svar, en analys, tyckte att jag var fantastisk. Jag insåg också att det är den enda gången det har hänt mig.
Jag tror att det är först när vi, teaterarbetare, själva vågar definiera vår konstart, på riktigt skulle kunna prata om kritikernas funktion. (Men är det verkligen teatervärldens uppgift?)

Jag upplever ett teaterklimat där allt färre vågar ha en tydlig uppfattning, en smak, en estetik, en hållning. Alltmer tycker jag mig se en teatervärld som, kanske i försvar, agerar ”jag-kan-allt-entreprenörer”. Som i skräck för framtiden famlar man efter att vara en del av det senaste, som anpassat sig till marknadens behov. Och då är det osmart att ha en hållning, stöta sig, vara specifik.
När majoriteten av det svenska folket, påhejat av ett till synes historielöst borgerligt mediejippo, röstar fram partier som talar om underhållning hellre än om kultur, om sponsring hellre än om anslag, om verklighetens folk och deras behov av att få fortsätta vara ”vanliga” så manar det ju till konstnärlig reträtt – eller offensiv! Det valet är faktiskt vårt.
Så kanske är vår största utmaning att söka oss utanför vår egen homogenitet, att våga ställa oss i skottgluggen, att återerövra vårt mod att brinna, att våga vara försvarare av det annorlunda i en tid då stereotypen har blivit måttstock.

Frida Röhl
kulturen@expressen.se

Frida Röhl är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Tribunalen i Stockholm.