Med Henrik Dorsin som Jack drar en helt bombsäker ”Sugar – i hetaste laget” i gång på Oscarsteatern. Oerhört roligt och snyggt, skriver Jane Magnusson.
Alla som har sett tv-serien ”Mad men” vet att 1960-talets början inte direkt var jämställdhetens tid. Män var män och kvinnor var kuvade. 1959 när legendariske filmregissören Billy Wilder gjorde ”I hetaste laget” ansågs det sålunda vara självmord att låta sina två manliga stjärnor (Tony Curtis och Jack Lemmon) dra omkring i damkläder under 95 procent av filmen. Att göra en svartvit kostymfilm, ”I hetaste laget” utspelar sig i ett gangstertätt 1929, ansågs inte heller som ett vettigt drag. Men Wilders resonemang: Om alla är utklädda verkar några killar i kjol inte så konstigt, fungerade och ”I hetaste laget” blev en enorm succé.
Wilders smartaste drag var dock rollbesättningen. I huvudrollen som Jerry ville han ha Jack Lemmon. Ingen jättestjärna ännu men svår att få med sig. Men Wilder stod på sig och uppvaktade och när han äntligen fått med sig Lemmon föll alla bitarna på plats.
Så är det även med Oscarsteaterns ”I hetaste laget”. Med Henrik Dorsin på tåget som Jerry rullar en härlig och helt bombsäker föreställning i gång. Först märker man honom knappt. En töntig klumpeduns i trista manskläder som låter sig ledas omkring av sin smartare kollega Joe (Jonas Malmsjö). Men så får Dorsin på sig klänningen och blir Daphne. Han går från att vara en blyg och trevande flicka i första akten till att i akt två bli en sjungande, dansande, krävande scendiva som går så djupt in i kvinnorollen att han vill gifta sig.
Skeptiker som jag själv – hur kul är det med killar i klänning? – måste kapitulera. I ”I hetaste laget” tar Dorsin sin sång- och dansförmåga flera steg ut på plankan, hoppar rakt ut över avgrunden och landar perfekt. Det är oerhört roligt och väldigt knäppt.
Snyggt är det också. Scenografin på Oscarsteatern skulle vara rolig att titta på i sig. Sovrum med smickrande belysning glider fram som väldiga spöken. En genomskuren tågkupé huserar en hel damorkester i pyjamas. Ute till havs rör sig stjärnhimlen efter vågorna – i salongen känns det som vi guppar omkring i våra sammetsfåtöljer.
Och framför detta några hisnande dansnummer. I en drömsekvens kastas Hanna Lindblads Sugar omkring av ett gäng miljonärer. En guldglittrig vante som far omkring bland riskkapitalister, det ser både farligt och fantastiskt ut och är nog det med.
I Wilders film spelades den naiva lycksökerskan Sugar av Marylin Monroe. Hanna Lindblad har alltså en rejäl sko att fylla men gör det men skärpa och mycket humor. Man tycker lite synd om henne, vill ändå ha henne som kompis, hoppas hon skall lyckas gifta sig rikt och vill gärna se henne gå ner i snabbspagat så där en gång till, eller två.
Utmärker sig gör även Leif Andrée som damorkesterns manager Bienstock. Han framför otippade sång- och dansnummer men ger framför allt en märklig tyngd till en annars mest komisk roll. Hårt ansatt av Suzanne Reuters Sweet Sue verkar Andrées Bienstock hela tiden vara mitt uppe i en hjärtinfarkt, det höga blodtrycket kan få huvudet att flyga av när som helst.
Och så har vi naturligtvis Per Eggers som miljonären Osgood Fielding. Det är han som vill gifta sig med vackra Daphne Dorsin. Mellan de tu uppstår en alldeles särskild magi. Och kanske är en uppföljare på sin plats. Man vill ju veta hur det går när äkta kärlek uppstår som den mellan Eggers och Dorsin.
Jane Magnusson
teater@dn.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar