Jag läser idag en befriande recension om "Inom rimliga gränser" Koreografi: Malin Hellkvist på Liila scen, Dansens Hus, Stockholm.
"Väl uttänkt oavsiklig komik i en föreställning som söker upp din inre fascist"
Och det jag fastnade för:
" I undertexten-underkoreografin-ifrågasätts elitism, perfektionism, skönhetsdyrkan, inom allt från säg balett till Lets dance. Mer precist: förtryck, kalla det fascism, i alla samhälligeliga uppenbarelser. Inklusive den lilla fascisten inom oss själva; vilka fula dansare. Snillet med Malin Hellkvist Sellen är att hon gestaltar med ett så inbjudande, vänligt leende på läppararna. En dansens Mahatma Gandhi. Med självironi."
Tänker då på Jasenkos Selimovics uttalande i Aftonbladet:
Enligt Selimovic är problemet i svenskt kulturliv att ett pöbelvälde hotar den kvalitativa konsten. Den folkliga tillgången till kultur, och dess jämlikhetsambitioner, utarmar kulturlivet genom att kulturen fylls med ”rehabiliteringspatienter, kulturointresserade och turister”. Tydligare kan inte föraktet uttryckas.
Och då tänker jag vidare på att Jasenko fick ställa sin en medverkan i en kulturdebatt på Orionteatern innan valet, och även ett seminarium på bokmässan i Gtg, som DNs Carin Ståhlbergs skulle lyssna på. Snopet värre, skrev hon i Dn idag.
Och då tänker jag, hur är det fatt med Jasenko som ställer in två medverkan i offentliga debatter inom en kort tidsperiod.
Behöver han ngn slags rehabilitering för att fullfölja sin åttagande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar