Hjärta och smärta för hela slanten

"Hemsöborna" var inte bara en kärleksberättelse utan också ett debattinlägg om stad och land.
Margareta Sörenson ser Stadsteatern missa en aktuell idédiskussion.

Styr man mot Kymmendö i Stockholms skärgård, Hemsö i verkligheten, ser man öns mörka silhuett, taggig av bister skog. Väl iland behövs bara några steg innan man är bortkollrad av ljuva ängar, gullvivor och lövträd som böjer sig över rara, röda hus.
August Strindbergs roman är lika dubbelsidig, men knyter flinkt ihop slåtterfest och kuttrasju med en bitter historia om kärlek i hög ålder och en vass idédiskussion om det gamla jordbrukslivet och det nya moderna, monetära, urbana. Maskorna i detta sinnrikt knutna fisknät fångar upp stort och smått om livet på en skärgårdsö för 150 år sedan, men med tydlig bäring på dagens diskussion om stad och land.

Hemsökborna svårare som teater

Landskapet som är något av romanens facit går inte att ta med in på teatern, utan kan bara antydas. På Stockholms Stadsteater har Hemsöborna i Stefan Metz regi blivit ett stort pussel av bildberättande som styr undan från idéfrågorna och väljer hjärta och smärta.
Musiken som talande omsluter helheten gifter vemodigt samman logdansernas dragspelsmusik med tidens mässingsmusik. Richard Borggårds komposition och de två musikerna på scenen, Pär Ulander och David Tallroth, är uppsättningens styrka. Det ger det lite långsamma berättandet smak, känsla och doft genom den slingrande historien från Carlssons ankomst till Hemsö till hans undergång och fall.

 Det folkkära paret Claes Malmberg och Ann Petrén som Carlsson och Madam Flod är ganska snälla men bara måttligt färgstarka där de noga undviker folklustspel. I ett så redovisande berättande som detta finns inte svängrum för större manövrer.

På lådor och podier uppstår vrår såväl som hela hav av kartonger. Långa störar i aktörernas händer är både åror, vågor, liar och gärdsgårdar beroende på hur de hålls; Metz bakgrund i fysisk teater märks i den säkra betoningen av kropparnas rörelser och grupperingar medan ord och rekvisita fördelas jämnt och lite torrt över kollektivet.
Hemsöborna som teater är fisknätet rensat och hängt på tork. Det glittrar av kvardröjande fiskfjäll och luktar sjö, men fångsten är redan stekt och uppäten.