DN idag: "Gör Suzanne Osten till kulturminister"

”Gör Suzanne Osten till kulturminister”


Politikerna behöver förbättra kulturarbetarnas levnadsvillkor. Det säger många som har kultur som levebröd i DN:s enkät. Författaren Maria Sveland vill ha Suzanne Osten som kulturminister.

Bättre möjligheter att kunna leva på sin konst. Den frågan prioriteras när kulturarbetarna själva får formulera valets hetaste kulturfrågor. Författaren Maria Sveland gjorde dundergenombrott med ”Bitterfittan” och är just nu är aktuell med romanen ”Att springa”. Hon tar ett större grepp på kulturfrågorna i valet

– Den viktigaste kulturfrågan är att rösta bort högeralliansen så att den inte får ytterligare fyra år att dränera kulturen på all kreativitet och energi, säger Maria Sveland på telefon medan hon cyklar till dagis och hämtar sina barn.


Kan en rödgrön regering göra mer för kulturen?

– Det är jag helt säker på att den kan. Vänsteralliansen förstår på ett helt annat sätt att det handlar om att stoppa in pengar till kulturen, exempelvis att alla statliga museer har tillräckligt med pengar för att kunna bedriva sina verksamheter. En sådan sak som gratis entré, att göra kultur tillgänglig för en bredare allmänhet utan att göra den beroende av sponsorer.

Värnar du som författare särskilt om stödet till litteraturen?

– Litteraturen är viktig men museer, teatrar och andra som också får statliga och kommunala pengar måste hitta vägar att nå ut. Skolbarn ska inte vara beroende av sina föräldrar för att kunna ta del av kultur, skolorna ska kunna köpa teaterföreställningar billigt.

Vem vill du se som kulturminister?

– Suzanne Osten. Därför hon förstår vikten av att göra kultur tillgänglig, inte minst för barn. Hon har otroligt mycket kompetens och klokhet och visionära tankar när det gäller all sorts kultur.

Lyssnar du på vad kulturpolitikerna har att säga?

– Jag är klart intresserad av parti politik men har inte känt mig engagerad av politikerna, säger Maria Sveland.

Fredrik Söderling
fredrik.soderling@dn.se

Är färdtjänsten kollektivtrafikens Rolls Royce?

Är färdtjänsten kollektivtrafikens Rolls Royce?

För snart 7 år sedan gjorde jag ett försök att uppmärksamma allmänheten om de brister som fanns i Göteborgs kollektivtrafik. Hemsidan ”Västtragik” (som var en ordlek med trafikhuvudmannens namn Västtrafik) visade på den solklara diskriminering rörelsehindrade utsattes för. För att göra en lång historia kort väcktes allmänhetens opinion och Västtrafiks irritation. Allmänheten var till 98% på min sida och såg tydligt de orättvisor som fanns (och till stor del fortfarande finns än idag). De sista 2% som tyckte jag gnällde lät meddela (nästan alltid anonymt) att jag borde sluta gnälla och åka färdtjänst istället.

Kanske inte så märkligt att folk verkar tro att färdtjänst är lyxigt om man inte har stiftat bekantskap med den. De som själva har åkt färdtjänst vet att ordet lyx är knappast något som man tänker på om man nämner ordet färdtjänst. I Göteborg försöker man tvätta sitt skamfilade rykte genom att byta namn på ”färdtjänst” till ”anropsstyrd kollektivtrafik”. Affärsområdeschefen för den anropsstyrda kollektivtrafiken, Lars Wollter, gör sitt bästa för att sprida lite stjärnglans över den gamla färdtjänsten. I en ledare i Västtrafiks interntidning “Strålkastaren” skriver Lars Wollter följande:


(Klicka på bilden för att förstora)
[…] Det här sättet att resa uppfattar många av våra resenärer som lite lyxigt. Därför drar jag gärna paralleller mellan vår anropsstyrda trafik och bilvärldens lyxsymbol Rolls Royce. […] Jag är stolt över att jobba på Västtrafik som gör så stor nytta för så många i vårt samhälle. Extra stolt är jag över att vara ansvarig för kollektivtrafikens Rolls Royce, den anropsstyrda trafiken. […]

Ganska ofta kommer Rolls Royce-bilar med chaufför. Inga fler liknelser lyckas jag komma på mellan färdtjänst och det lyxiga bilmärket. Hur tusan kom de i första hand på den fantastiskt långsökta tanken att nämna “Rolls Royce” och “färdtjänst” i samma mening?

Lars Wollter slår sig offentligt för bröstet och meddelar i sin ledare att han lyckats uppnå en nästan helt fläckfri service. 4,6 på en 5-gradig skala och ord som lyx för tankarna i mitt huvud till en reseservice som åtminstone tar en dit man vill precis när man vill.

Det är klart att folk tror att färdtjänst är lyxigt när de läser Lars Wollters lögner. Tänk om Lars själv skulle tvingas åka färdtjänst, då hade han upptäckt följande:

Han hade inte kunnat ha kvar sitt jobb, för i Göteborg får man 60 tur- och returresor per år. Ungefär en resa per vecka. Då ska han lyckas med den logistiska akrobatiken att få ihop jobb, shopping, läkarbesök och allt som hör livet till på en resa per vecka. Socialt liv? Skulle inte tro det!
Att passa tider blir en omöjlighet. Du vet inte om du får en ofrivillig sight-seeing över halva stan då du ska samåka med människor som ska åt ett helt annat håll. Wollter tycks dessutom ovetandes om problemet med uteblivna resor. Inte heller yppas det vanliga problemet med de otaliga förseningarna eller det omvända problemet där emellanåt färdtjänstfordon som kommer så tidigt, väntar och far iväg innan avtalad tid.
Att planera sin vecka blir svårt då man långt i förväg ska bestämma då man måste åka. Handen på hjärtat Lars, kan du säga då du slutar jobbet nästa tisdag på 5 minuter när?
Att vara en börda för miljön och tärande på ekonomin i kommunerna. För att inte tala om din egna plånbok. Färdtjänst är bra mycket dyrare än att åka kollektivt.
Att känna att man är till besvär i största allmänhet och tvingas acceptera de särlösningar som färdtjänst innebär. Att vara utlämnade till överbelastade förare kan också innebära en mentalt ansträngande resa.
När jag visat ledaren för de som verkligen vet – de resenärer som nyttjar färdtjänst så blir det antingen fulla i skratt eller uppgivna och uppriktikt ledsna. “Är det såhär folk tror att vi har det? Lyx!?”. Till och med den fokusgrupp som regelbundet diskuterar färdtjänstens många tillkortakommanden har påvisat uppenbara brister i Västtrafiks sätt att betygsätta sina egna tjänster. Robert Kindberg, ombudsman för DHR i Göteborg med mångårig erfarenhet av att driva färdtjänstfrågor kallar Västtrafiks egna undersökning för lögn.

Robert berättar samma historia som jag hört från fokusgruppen för färdtjänstfrågor att många av de äldre resenärerna (folk som är äldre än 65 år utgör ca 80% av resenärerna tror att deras resor kan bli indragna om de kritiserar färdtjänsten. Dessutom är frågorna utformade så att det inte finns utrymme för negativa svar och kritik, menar Robert som får ta emot många klagomål och historier då det gått riktigt snett.

Ja, och visst hör det till ovanligheterna – men undertecknad har faktiskt brutit benet vid en färdtjänstresa pga att föraren inte spänt fast en rullstol.

Visst är det bra att färdtjänst finns som en sista utväg – men om Västtrafik med enkla och billiga medel anpassat sin kollektivtrafik så hade det varit en vinstaffär utan dess like. En färdtjänstresa kostar kommunen 21 gånger mer än ifall passageraren kunnat välja ett miljövänlig, ekonomiskt, praktiskt och socialt fungerande alternativ.

Vi som tvingas åka färdtjänst gör det för att vi måste. Om vi hade kunnat åka vanlig kollektivtrafik så hade valet varit (och nu tror jag att jag kan tala för alla) solklart. Tänk att kunna få åka spontant. Att inte behöva bestämma ett dygn innan när du nästa helg känner för att åka hem från festen. Att kunna ta sig till sin släkt på julafton (eller annan helg då alla vill åka och alla färdtjänstförare vill vara lediga). Tänk att få kunna åka med vemsomhelst – sina vänner -till och från tillställningar. Kan du, Lars Wollter, med fem minuters marginal säga då du beger dig från jobbet nästa tisdag? …eller du kanske tar dig till och från jobbet på annat vis än färdtjänst?

Vi hoppas att Lars Wollter snarast tar sitt uppdrag på allvar och återvänder till samma planet som de kunder som åker färdtjänst.

Färdtjänst är inte lyx. Det är ett icke fullgott substitut till kollektivtrafik.


Etiketter: Anropsstyrd kollektivtrafik, Färdtjänst, Fokusgrupp, Kollektivtrafik, Lars Wollter, Lyx, Rolls Royce, Strålkastaren, Västtrafik, Västtragik

Erik Ljungberg

Marias yrkesliv! Teater Teater Teater!

Teater

Ebberöds bank Mellika Melani Teater Tribunalen 2007

Ingmarspelen Martin Lindström Storänget, Nås 2007

Bröllopsbesvär Johan Wahlström Göteborgs Stadsteater 2007

Woyzeck Stefan Metz Göteborgs Stadsteater 2006

Publikförolämpning Mellika Melani Teater Tribunalen 2006

Änglasamtal Helena Collert GästspelTeater Tribunalen 2004

Det perfekta svaret Karin Wegsjö/Aziza Dhaouadi Riksteatern 2003

Vasalisa Ulf Evren Teaterstudio Lederman 1995-2005

Pojken och Stjärnan Peter Engkvist Teater Pero 2001

Människans mörkerseende Anna Takanen Kilen 2001

Light Simon McBurney Complicite 2000

Fadren Torsten Flinck Teater Plaza 2000

Ångolyckan på Brucks Niklas Westergren Kulturkammaren 2000

Alice i Underlandet Roger Westberg Westbergs Teater/Nöjen 1998 -99

Uppgörelsen Catrin Eggers Aliasteatern 1998

Elefantmannen Björn Melander Teaterstudio Lederman 1996-97

Bernardas hus Roquelio Duran Aliasteatern 1997

Kung Lear Peter Oscarson Orionteatern 1994

Stjärnspelet Peter Oscarson Orionteatern 1993

Skräck i sommarnatten Åsa Egner Under Slussen 1993

Ett Drömspel Engkvist/Westberg Teater Pero 1992


Film

Återfödelsen Präst DI/SVT1 2010

Altona Eva Oxenstierna DI/SVT 2009


TV-framträdanden

Cirkushästen Dokumentärfilm av Boel Zetterman SVT 2003

Runt vår runda jord Speakerröst SVT 2002

Centrum/kortfilm Kvinnan TV2 1999

Duende Angustias TV1 UR 1998

Höna-Pöna Pyckling TV1 1998

Röd avgång Lotta TV3 1997

Kung Lear Goneril TV1 Drama 1994

Dabrowski Tomas di Leva’s dansare TV3 1993

Dabrowski Orup’s dansare TV3 1993

Grammygalan Orup’s dansare TV1 1992


Dans och Mim

Tannhauser Staffan Valdemar Holm Kungliga Operan 2002

Modeshow Kailash Kulturhuset 1999

Persona Blues Monolog Teater Replica 1997

Ingmarsspelen/Jerusalem Katarina Ehnmark Nås, Dalarna 1995-2006

Mästersångarna från Nurnberg Götz Freidrich Kungliga Operan 1993

Raigruppen Hada Raina Munchenbryggeriet, Fasching, FFF, Jeriko och Nalen 1998-2001

Szyber/Reich Produktion Liljanskogen och Margritte installationen 1989-1991


Regi

Det var det fräckaste Werner Holzwarth Obanteatern 2006

Kanariefågeln Telemann Musik i Västernorrland/Musik i Syd 2004


Koreografi

Bara Barnet Anna Takanen Unga Klara/Stockholms Stadsteater 2005

Medeas Barn Anna Takanen Unga Klara/Stockholms Stadsteater 2003

Ingmarsspelen/Jerusalem Katarina Ehnmark Nås, Dalarna 1995-2008

Eline* Anna Takanen CTC/Makadonien 2002

Pizzeria Gasolino Lars Göran Persson Stockholms Stadsteater 2002

Titta en älg* Kristina Lugn Teater Brunnsgatan 4 1999

Hedda Gabler* Ragnar Lyth Stockholms Stadsteater 1998

*Koreografikonsult


Utbildning

Desmond Jones School of Psysical Theatre London 1988
Teaterhögskolan, Mimlinjen Stockholm 1989-92


Kuriosa

Läst diktprogram på Dramatens poesihörna
Läst readings på Dramalabbets ”Nypressat”
Läst dikter till Latin the Mood på Klara Nätter, Stockholms Stadsteatern
Läst dikt i gruppen Tangomani på turné i Sverige

Besök hos akupunktören Dr.Nie först sen "Hetaste Laget" på Oscars!

På väg till en av Sveriges bästa akupunktörer Dr.Nie.
Hon har varit i Shanghai 1 1/2 månad så vi har haft ett långt uppehåll, och det märks.
Jag behöver verkligen dem där nålarna.
Sen ett genrep på Oscars som jag är inbjuden till av morbror Per, som spelar "Miljonären" i "Hetaste Laget". Ska bli kul och se!
Denna härliga klassiker med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis.
Filmen blev nominerad för sex Oscar men fick endast pris för bästa kostym. Filmen blev dock belönad med en Golden Globe för bästa komedi och Jack Lemmon samt Marilyn Monroe fick samma priset som bästa skådespelare i en komedi.,
Så hur blir nu scenversionen i en svensk tappning a la 2010?
Sen lite eftersnack med min bror Peter, min mamma Catrin, kusin Alice och kanske morbror Per.

Så slaktar de kulturen

Daniel Suhonen om Tänkaren och Skarprättaren bakom högerns systemskifte

DEBATT kulturvalet

Aldrig tidigare har kulturen varit en valfråga, men efter att Göran Hägglund förra sommaren försökte vinna röster på att ställa ”kultureliten” mot ”verklighetens folk”, har den plötsligt blivit det. I en mångordig text häromdan i Aftonbladet, gör sig folkpartisten Jasenko Selimovic – som av flera tippas bli nästa kulturminister – till uttolkare av högeralliansens kulturvision (Aftonbladet 26 augusti).
Enligt Selimovic är problemet i svenskt kulturliv att ett pöbelvälde hotar den kvalitativa konsten. Den folkliga tillgången till kultur, och dess jämlikhetsambitioner, utarmar kulturlivet genom att kulturen fylls med ”rehabiliteringspatienter, kulturointresserade och turister”. Tydligare kan inte föraktet uttryckas.
Vad är grundproblemet för kulturpolitiken? Är det brist på resurser eller fel på kulturarbetarna?
Nästan alla kultursektorns problem handlar om vikande anslag. Vi saknar inte begåvade konstnärer, författare eller scenarbetare. Kulturutredningen 2009 visade att 1974 års kulturpolitik är en framgångssaga – inte minst i fråga om aktivt deltagande. De kvarvarande problemen är klasskillnader och segregation: stora grupper tar inte del av det kulturliv vi alla bidrar till.
För ett år sedan visade Lars Ilshammar och jag hur ett stålbad drabbat den offentliga kulturen sedan 1990-talet (Aftonbladet 12 februari och 20 maj 2009). Stockholms stadsteater, där jag var ordförande åren 2003–2006, har sedan 1995 genomfört tre stora personalnedskärningar. Trots att man når en allt större publik räcker inte pengarna. Ändå är huvudbudskapet i Selimovics kulturvision att det aldrig kommer bli några ökade medel till kulturen. Istället ska ett A- och ett B-lag skapas där några ska få mindre kultur för sina skattepengar. Det är det han kallar ”kvalitet”.


I stället för att diskutera ett så omöjligt begrepp som ”kvalitet”, måste vi se kulturpolitiken som en arena för intressekamp. 1974 års kulturpolitik var en del av arbetarrörelsens utbyggnad av välfärdsstaten. Kulturarbetarna blev symboler för växande samhällsansvar; på samma sätt som sjukvården fick mer resurser, fick kulturen det. Trettio år senare för man ett krig mot den generella välfärden – skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar – vilket drabbar såväl sjukvården som kulturen. Allt ska bli marknad, inget får kosta. Visst anar man den björklundska repressionen i Selimovics enkla budskap: Bättre kultur, men billigare! Mindre detaljstyrning, men mer kvalitet! Friare kultur på marknaden! Precis som med Jan Björklunds skola är priset för Selimovics kulturpolitik växande segregation.
Högerns syfte med sitt förmenta kvalitetsbegrepp är att inordna kulturpolitiken i en krympande offentlig sektor. I grunden är det samma maktkamp som redan ägt rum inom andra delar av välfärdsstaten – fast nu inom en sektor med direkt inverkan på det fria ordet och tänkandet. Selimovics kultursyn vilar på nyliberalismens ekonomiska grundval, med ett avsmalnat kulturbegrepp som konsekvens. Operan och Dramaten får stora anslag, för redan kulturvana. En bok för alla, Läs för mig pappa och arbetsplatsbiblioteken drabbas av indragna anslag, samtidigt som man återinför entréavgifter på de statliga museerna. Med en krympande kaka är alla plötsligt konkurrenter, och Selimovics elitprojekt behöver pengar – som tas från bredd och folkbildning.
Selimovics bidrar med den kulturpolitiska överbyggnaden till den nattväktarstat Anders Borg styr från finansdepartementet. Kärnan är avpolitisering och marknadsanpassning. I Selimovics värld är nämligen marknaden en plats där konstnärerna slipper förnedra sig genom att ”tigga om pengar” av stat och politiker. Mest liberalt är naturligtvis att inte ge några bidrag alls. Armlängds avstånd till tiggarna hålls lättare om man inget har att erbjuda. Att näringslivet inte i dag på något sätt hindras att köpa eller sponsra kultur – men låter bli att göra det – är inget problem för högeralliansen.

Elitisten Selimovic har ännu inte haft någon konkret inverkan på kulturpolitiken. Han har skrivit FP:s kulturprogram, men är annars mest känd för att under sin tid som chef på Göteborgs stadsteater genom konstnärlig insolvens fått teatern närmast tvångsförvaltad av Göran Johansson. Kanske var det där hans förakt för arbetarrörelsen föddes. Som chef för Radioteatern gjorde han till vana att inte ge sina dramatiker avtalsenliga arvoden. Stora delar av det nyliberala tankegods Selimovic skissar på återfinns dock i Stockholm, där visionen om avsmalning och elitorientering är på väg att förverkligas. Är Selimovic nyliberalernas Jesus är Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt dess Paulus. En grosshandlare i systemskifte, som tillsammans med sin borgarrådssekreterare Erik Jennische riggar ett kulturellt systemskifte utan motstycke.

Madeleine Sjöstedts kulturpolitik har under den här mandatperioden inneburit att Kulturskolan fått ett smalare uppdrag samtidigt som avgifterna dubblerats. Resultatet är 15 000 färre barn som tar del av Kulturskolans verksamheter. Denna slakt har inneburit ett rekordtapp, men Sjöstedt tror inte ”att terminsavgifterna är något som hindrar den motiverade att söka sig till Kulturskolan”.

Sjöstedt har också gått i bräschen för en omfattande nedskärningspolitik. Trots att borgarrådet har ökat budgeten för kulturstödet från 57 till 70 miljoner på fyra år är kulturen ett styvbarn i Stadshuset. För att hålla jämna steg med pris och löner borde anslaget ha ökat med 100 miljoner. I stället sparkas personal: 44 från stadsbiblioteket, 40 från Kulturskolan, 35 från stadsteatern, 25 från stadsmuseet. Kultursekreterarna i stadsdelarna avvecklades direkt efter valet, vilket gett stora konsekvenser. Kanske tycker Sjöstedt som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, att sänkta skatter är det främsta uttrycket för liberal kulturpolitik.
De stagnerade kulturanslagen kryddas i stället med Sjöstedts egen lilla marknadsmekanism: bonusen på sex miljoner per år som fördelas till de kulturinstitutioner och grupper som bäst lyckats öka sin publik, antalet barn eller antalet föreställningar. Den som lyckas kvantitativt får mer bidrag. Målet är att pressa mer kultur ur varje skattekrona i stället för mer pengar till kulturen. Ett sätt att få bonus är att öka andelen ”egenintäkter”, vilket gör att teatrar tjänar på att hyra ut sina lokaler till konferenser i stället för att spela teater. Tvärt emot retoriken om kvalitet, är det genomgående kvalitativa mått som belönas.
När flera radikala scener 2009 plötsligt fick nedskurna bidrag (Orionteatern, Tribunalen, Galeasen) tolkades det som en ideologisk armbåge från borgarrådet. Men de negativa kulturreformerna är legio. Stadsbibliotekets utbyggnad ställdes in på grund av penningbrist. Globen såldes och bytte namn till Ericsson Globe. Sjöstedt höll även i yxan när Aspuddsbadets revs. Visionen om sponsorer fick dock ett tvärt slut på Stockholms stadsteater när en långt framskriden sponsor ville påverka teaterns repertoar. Huvudstadens största enskilda kultursatsning var Love 2010 inför kronprinsessan bröllop, där kulturförvaltningschefen Berit Svedberg själv var festgeneral.

Vill vi att ekonomism och instrumentalism också ska genomsyra kulturen? Ska kulturen vara en del av det offentliga eller en sak för marknaden? I den tidigare kulturpolitiken fanns ingen motsättning mellan kvalitativ kultur och folklig bredd. Det är resursbristen, och en ideologiska kamp om vad välfärdsstaten egentligen ska vara, som skapar konflikten.
Ska vi finna oss i en politik där kulturens emancipatoriska egenskaper – samhällskritiskt tänkande – ifrågasätts? Är det inte dags att kulturarbetarna frågar Jasenko Selimovic exakt vilka ”de riktiga” konstnärerna är och noga avkräver svar vilka alla dessa ”amatörer” är, vars stöd ska dras in? Vilka är det som ska bort?
Daniel Suhonen

Neurologisk rehabilitering

NHR Föreningsnytt
Tema Val 2010
Frågor till och svar från partierna i Landstinget inför valet

Budgeten för neurologisk rehabilitering täcker inte ens 10% av behovet.
Har ni för avsikt att förstärka den budget som läggs för neurologisk rehabilitering under den kommande mandatperioden?

Moderaterna

Insatserna för rehabilitering har överlag stärkts under mandatperioden, inte minst med hjälp av de extra resurser som regeringen har tillfört landstingen för att stärka rehabiliteringen.
En av bristerna har varit att det har funnits få vårdgivare inom den neurologiska rehabiliteringen. Detta är ett av de många områden där vi genom att införa vårdval har fått tydliga positiva effekter inom såväl tillgänglighet som mångfald. Inom placerad rehabilitering för neurologi har Stockholms läns landsting sedan vårdvalet infördes gått från fem vårdgivare till tolv vårdgivare.


Centern

Alliansen har ökat insatserna för rehabilitering under hela mandatperioden, bland annat genom den s k rehhabiliteringsgarantin. Alliansen beslutade att införa vårdval för rehabilitering av patienter med neurologiska sjukdomar vid årsskiftet. Vårdvalet har resulterat flera vårdgivare, vilket har gett mer mångfald och bättre tillgänglighet för patienterna

LAGEN OM STÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNTIONSHINDRADE

LAGEN OM STÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE

LSS har inneburit ökad valfrihet, större inflytande och bättre livskvalitet för många personer med svåra funktionsnedsättningar. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1994, och det finns samma grundläggande skäl till att reglera rättigheter till stöd och service för vissa personer med funktionsnedsättningar i dag som när lagen tillkom. Ytterst handlar det om att tillförsäkra personer med omfattande och varaktiga stödbehov insatser som de behöver för sitt dagliga liv. Detta kräver ett stabilt och långsiktigt ansvarstagande från samhällets sida.

Vi vill att de som är i behov av vård, stöd eller service ska få större inflytande över sin situation i möten med vården och i vardagen. Utbudet av arbete, sysselsättning, boendeformer och hjälpmedel ska vara varierat och anpassat för att möta de individuella behov som personer med en funktionsnedsättning har. Därför arbetar vi för en ökad flexibilitet, större valfrihet och eget inflytande över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser.

När det gäller dem som på grund av funktionsnedsättning inte har möjlighet att delta i arbetslivet över huvud taget vill vi öka möjligheterna för dessa personer att få en meningsfull daglig sysselsättning utformad utifrån varje individs egna önskemål och förutsättningar.